Vita vingar i den mojnande vinden
Som olja på vita vingar av fjädrar
Svärtar ner och förstör
Det oskuldsfulla vackra brast
Hjärtan som brann klappar i otakt nu
Kanske är allt förstört av orden som aldrig sades
Inte förrän nu när allt redan är för sent
Attraktionen sådde ett frö
Passionen fick det att växa och slå ut i en vacker blomma
Ärligheten skulle grott rötterna som klarar de starkaste stormar
Ingen kunde veta att rötterna aldrig fanns där
Vinden i stormen viskade om evig kärlek
Det mojnade ikväll
Engelflickan September -10
Ibland kan jag inte andas
Ibland är det som att allt stannar upp, världen känns längre bort och allt snurrar lite långsammare. Jag fylls av en känsla som egentligen är många. Kraftfullt, skrämmande. Fjärilar i magen, panik i bröstet och kaos i hjärnan. Det svartnar inte för ögonen, det blir istället ljust. Liksom lite suddigt och jag vet inte om jag är äkta. Eller världen. Jag känner mig äkta, jag känner mer än någon. Mer än jag vill och utan att veta. Varför. Skräck i vardagen. Utan anledning, utan motiv, utan mening. Ibland beter jag mig konstigt, blir distansierad. Ibland svarar jag inte och fastnar med blicken ut i rymder bortom vår. Ibland slår mitt hjärta för många slag eller inga slag alls och magen knyter sig. Ibland kan jag inte andas.
Ett vitt brus
Som ett brus i min hjärna finns tankarna jag inte orkar tänka. Människor och händelser som drar energi ur mitt innersta utan att förtjäna det. Det finns människor jag inte förstår och händelser jag helst vill slippa tänka på men de ligger kvar och gnager och skaver i mitt huvud, hjärta och själ. Är rädd att de kommer ha sönder mig om jag inte tar itu med dem men jag vet inte hur. Vill kunna glömma och gå vidare men fungerar jag så?
Väntan
Vet inte vad det är jag väntar på. Är rastlös, lite rotlös, full av förväntan och samtidigt utan aning. Det knakar lite i fogarna i relationerna på olika håll. Påverkas av att andra splittras. Det man trodde var för evigt var inte skrivet i sten. Det bevisas åter igen att allt är föränderligt. Förändring är bra men kräver mer av personen och ibland önskar jag bara att jag hade facit. Men så tänker jag att då skulle nog livet te sig än mer skrämmande och som en uppgift dömd att misslyckas. Lyckligt ovetande är jag om det mesta och ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet.
Det enda jag egentligen vet är nu. Det som var är historia, det som kommer är framtid. Ingen av dessa kan jag leva i eller förändra, bara i nuet kan jag finnas. Det är det enda jag vet.
Engelflickan
